daydreamers

Jag ligger och gråter
Skakar okontrollbart
När jag hämtat mig åter
faller jag ihop igen med fart

Vattnet runt om mig
i badkaret, är varmt
Känns som en kram från dig
och dina ord som låter armt

Min kropp blir tung
Jag känner mig matt
Det är inte lätt att vara ung
Det är svårt att sluta när man börjat

Jag måste vara ärlig och säga att jag mår mycket bättre än vad jag gjort det senaste två åren vid denna tidpunkt. Vid februari månad kommer ångesten igång och allt blir mycket bobbigt. Just nu känner jag ändå att jag kan reglera mina känslor.Jag känner mig däremot som en sopphög ibland och ärligt så saknar jag hela tiden som liten och någonting jag får mycket ångest av är just framtiden just nu. Jag blir så rädd samtidgt som jag blir så lättad. Det finns ju någonting där ute som väntar på mig. och det finns någon som snart håller om mig. Hoppas jag. Jag blir så jävla frustrerad hela tiden för jag vet inte vad.

Jag vill få en diagnos på om jag bara har vanlig ångest och konsentrations svårigheter eller om det är något större. Jag vill må bra. Jag vill förstå för jag vet vem jag är, men nu vet jag inte längre vem jag är. Jag blir förvirrad.Jag vet att de har pratat nu om mig och bara mig. Jag ska få gå på en utredning. Snart. En utredning där de kanske får se vem jag faktiskt är. Men jag måste komma ihåg. Jag är inte min psykiska sjukdom jag är inte jag är inte den, jag är mycket mer än den. Det får jag inte glömma.

Jag har ingen ork kvar och vem har egentligen det. Jag orkar inte göra något annat än att gå stå och sitta kanske äta och dricka men annars så är jag så omotiverad att jag just nu inte bryr mig om någonting längre. Jag hatar allt som finns känns det som så jävla bitter hela tiden och varje gång jag änns pratar om någonting som får mig att må dåligt så skriker jag.

JAG ORKAR INTE MED DETTA JÄVLA SKIT PRAT OM SKIVOR HIT OCH DIT OCH ALLA DESSA STUDENTFIRANDEN OCH ALLT. VEM FAN BRYR SIG OM DET JAG ORKAR INTE DET. FÖR MIG ÄR STUDENTEN MEST ÅNGEST ÄN EN FIN STUND I LIVET. KANSKE SER DEN FINARE UT OM NÅGRA ÅR I MINNET MEN JUST NU VILJA JAG HELST INTE TA STUDENTEN. VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ JÄVLA JOBBIGT HELA TIDEN. JAG SKULLE PÅ ETT SÄTT VILJA HA ETT ÅR TILL PÅ MIG BARA FÖR ATT KUNNA BESTÄMA MIN FRAMTID LITE MER. DET KÄNNS SOM OM MÅNGA HAR BESTÄMT SIN FRAMTID MEN VA FAN SKA JAG GÖRA. ALLA T JAG VILL GÖRA ÄR MER KUL ÄN ATT DET KOMMER LEDA NÅGONSTANS I NÅGON SLAGS UTBILDNING. JÄVLA FAN VAD DÅLIG JAG ÄR. OCH FAN VAD SKITIGT HUMÖR JAG HAR. JAG HATAR SKOLAN MEN DET BLIR ÄNDÅ BARA JOBBIGT ATT TÄNKA PÅ ATT JAG FAKTISKT INTE HAR DEN KVAR SNART OCH DET SKRÄMMER MIG MER ÄN NÅGOT ANNAT. DET ÄR DETTA JAG HAR FRUKTAT I FLERA ÅR NU.

Jag kan inte rå för att gråta en skvätt när jag ser det nya filmerna från studio ghimbli. Helt otroligt vackra och så otroligt känsliga. Jag vill bo i japan jag vill åka till japan jag vill till asien igen. Jag vill åka till KINA framförallt och hälsa på mammas kompis. Jag bara älskar asien. Vilken kultur, vilken mat, vilken vacker natur. Åh det är så fint. Men det finns ju alltid nackdelar med alla ställen i världen. Men jag skulle nog säga att det stora fördelarna väger upp de dåliga. Jag älskar verkligen att kolla på filmer som utspelar sig i asien. Så fint.

Idag har jag varit väldigt glad eller väldigt arg eller väldigt sur eller otroligt jävla ledsen. Jag har varit en emotionel berg och dahl bana och allting blir till en mycket stor grej. Jag hatar dessa dagar mycket. Jag hatar att vara irriterad på saker och sedan bli arg men sen bara falla pladask bara för att man inte orkar hålla emot och bara bryta ut i tårar. Fy fan vad jag är rädd. Rädd för allt som har med framtiden att göra och fan ta alla skivor, min skiva(klassens)  och studenten, läxor,prov,balen,försäljning av biljetter och alla dessa jävla frågor kring vad händer sen ? Jag vill inte ha något med det att göra. Jag vill inte höra något mer om något jävla flak eller skiva eller oj nu blev det mycket i skolan och nu har vi ingenting. Så jävla trött. Kan ingen lära sig att planera eller? Ne fy fabian vad jag bara vill slippa allt. Men jag kommer väll säkert missa något om jag inte går på allt som ska gå på. Om det blir tråk då får det väll bli det då men då har jag iallefall gått.



Usch fy jag kommer dö av känslor snart känns det som.

Jag dör, det är sås pännande att se på kriminalserier det finns inget bättre att göra när man är ensam hemma. Åh, jag är kär i mr cooper han är så himmla perfekt. twin peaks

I KNOW WHO KILLED LAURA PALMER!

 
DEN SNYGGE MR COOPER ÄR HAN SOM SER MYCKET ALLVARLIG UT

Det betyder inte att jag är galen
Det betyder inte att jag är annorlunda
Det betyder inte att jag är någon
För att jag ska älska dig

Jag kan säga det tusen gånger om att jag hatar skolan men detso längre man kommer ifrån allt som har med skolan att göra blir jag så osäker. Jag vill kunna stå på mina egna ben och bara veta vad jag vill. Jag vet halvt vad jag vill. Men det jag vill är så svårt. Idag eller om det var imorgon så är det guldbaggegalan den bästa galan vi har här i sverige. Tycker jag! Varje gång jag ser den där galan så sitter jag i soffan och hoppas på att få stå där och ta emot ett pris någon dag.

Jag är så arg nu för tiden. Hela tiden och jag är så jävla trött på allt och alla. Jag vill verkligen börja om på nytt. Jag vill lära känna mer människor och bara göra något annat än att sitta och plugga. Kanske åka unt med en teatergrupp på turne i en turne buss. Fatta vad kul. Jag ehöver inte bli sten rik jag vill ha det kul det är mitt mål. Jag kan vara en fattig student i flera år och jag kan ha det helt ok med pengar istället för en hel drös. Jag vill vara glad. Jag vill bli glad av det jag jobbar med.

 

Denna one piece teddy blir min snart :D

Ibland önskade jag att jag inte tänkte så mycket och att jag inte skulle bry mig så om ovisentliga saker.
Men vad är egentligen ovisentligt?
Jag verkligen avskyr mina tankar ibland!
Saker och ting i min hjärna blir bara fel, jag tror så mycket som jag inte vet något om.
Jag hetsar upp mig för saker och tror saker, blir avundsjuk och får en klump i magen.
Varför är det så hela tiden?
Varför kan man inte bara få ha det lite lättare i livet nu när man är så stor.
Det känns nästan som om livet bara blir svårare och svårare och sen kommer det till en punk då allt plötsligt blir lättare.
Men när kommer den punkten om man får fråga?

motley crue är apigt bra musik. Jag har läst några biografier om de och har i stort sett inte riktigt lyssnat på musiken, jag har varit i stort sett fast i deras otroliga historia.

Grym musik!

Jag vill bara sluta upp och aldrig mer tänka tillbaka
För det blir alltid en tillfärlig själ jag måste laga
Jag vet inte vem jag vill vara eller vem jag vill bli
Jag har inte någon lust till någonting i mitt liv
Tycker synd om mig själv och saknar tiden som liten
Jag vill inte att framtiden ska göra mig besviken
Små lätta tårar rinner sakta ner för min kind
När jag tänker på dig som gjorde mig blind

Jag har varit borta i thailand och malaysia och fan vad jag vill tillbaka. Va fan finns i sverige att hämta. Tänk om man ändå bara kunde dra med sig sina nära och kära till en och samma plats och bara vara typ i thailand och mysa runt och aldrig behöva komma tillbaka till kalla kalla vintersverige. Vara som en portabel flytfågel liksom.

Jag är inte rädd. lite orolig, det har pendlat hela dagen och jag får gås hud av att tänka på att jag ligger på en strand om två dagar eller 1 och en halv. Jag är rädd för flyg. Jag tror alltid att jag ska dö eller något annat. Jag vill bara bli av med detta och det är också därför jag åker. För att åka flyg så ofta jag kan. Dåligt för miljön men va fan. Åka tåg till malaysia tar 20 dagar!!!!! Det är inte riktigt vad jag behöver. Jag vill egentligen inte åka ibland. Jag vill inte åka på semester jag vill ibland stanna hemma för att slippa oron men här hemma finns det fler saker jag gruvar mig över. När jag är borta då finns det ofast bara en eller två. Jag länktar hem de två första dagarna och gråter lite. Sen när jag ska åka hem så vill jag inte längre åka. Jag vill stanna och aldrig åka hem. Det är svårt . Men jag blir rädd. Jag vill bara att jag ska vara den normalaste jäveln i världen men det finns det ingen som är och jag vet det. Men jag vill inte vara rädd för något jag vill vara stencool och aldrig gruva mig över det som faktiskt kan hända. Jag vill för fan leva. Jag vill vara fri på riktgit. Leva på gränsen till döden och livet. Jag vill bara vara vild men det är inte jag. Jag kan inte släppa den här gränsen av att jag gruvar mig. Det kan räcka med att gå ut genom dörren och jag oroar mig hela jävla tiden att jag ska halka. Jag ör rädd på kvällen att någon ska hoppa på mig. Och nu när bomb hotet var så trodde jag att alla med lite för mycket packning eller ett mer utlänskt utseende var teroorister som skulle bomba hela jävla stockholm i vädret. Jag blir då rädd för mig själv och tänker för mig själv. Jag ska inte vara sånn. Det är dåligt. Jag blir ingen bättre männsika av att döma på utseende. Men det är inte alltid lätt. Men vad har jag att vara rädd för egentligen. Förra året så trodde jag ärligt talat att den nya istiden skulle komma det trodde jag i år med. och nu med att flygen inte kommer iväg blir det inte bättre av. Jag är nu rädd. Men jag ska klara det här jag ska fan klara allt. För jag är fan as bra.Även fast det lätt ganska töntgit så måste man nog tänka lite på sig själv och klappa sig sjölv för att man gör det iallefall, det man ör rädd för även fast man vet att jag kommer att få ororsmoln i magen.

Jag har börjat tänka väldigt mycket på att jag har det väldigt bra som jag har det. Jag har det bra med en familj som inte har gått i kras för något. Jag har det stadgat här hemma. Men alla har ju det ibland jobbigt. Alla har det ibland så där jätte jobbigt. Alla har det dåligt ibland och bra ibland. Men det jag tänkte på är att jag blir inte slagen jag lever inte med en alkoliserad pappa eller mamma. Jag har inte hamnat i nått bråkgäng och jag har tak över huvudet och mat. Jag blir accepterad för den jag är och blir inte utstöt. Jag blir inte mobbad. Men jag känner mig otroligt ensam ibland och jag är inte alltid glad och lycklig. Och ibland undrar jag varför. Varför kan man ha det så bra men ändå må så dåligt. Att ingenting hjälper.

Såg äntligen de halvt dolda. En serie som fick mig att beröras otroligt mycket. Gå in på youtube och se den om ni ej har sett den. Allting kan inte bli bra. Allting kan inte bli bättre.

En berättelse om de som fick leva och de som inte fick leva. Jonas Gardell är otroligt bra på att förmulera ord till långa vackra meningar. Han har gjort manuset.

Idag har det varit en bra dag. Somnade 03.00 ungefär efter en kul, dag,kväll,natt med vänner. Bla. fika, middag och lite smått och gått
Åkte sedan hem med tåget medn Anjani. Åkte till kusin John som fyllt 13 år. Tonåring!!!!!
Vi pratade om hans tjejer och hur det gick i skolan och lite om julen och vad vi skulle göra och bara myste me pepparkakaor, tårta, lussebullar och glögg och massa te. Åkte hem och kollade på TWIN PEAKS. Badade och sen kom min gudmor med familj från cypern på middag. Nu taggar jag inför julavslutningen imorgon. WOHO

JAG KÄNNER DÄREMOT AV RESFEBERN. REDAN!!!!

Jag har nu fått tabletter utskrivna för mi oro till flygresnas helvete i 24 timmar. Jag har aldrig ätit något åt min oror förumtom örtmedicin men jag undrar verkligen vad som skulle hända om man åt upp hela ört medicinen. Inget. Detta är på riktgit. Det är jäkligt bra. Äntlien någonting som funkar. Hoppas jag nu. Hon får inte ljuga för mig, hoppas inte.