daydreamers

Jag måste vara ärlig och säga att jag mår mycket bättre än vad jag gjort det senaste två åren vid denna tidpunkt. Vid februari månad kommer ångesten igång och allt blir mycket bobbigt. Just nu känner jag ändå att jag kan reglera mina känslor.Jag känner mig däremot som en sopphög ibland och ärligt så saknar jag hela tiden som liten och någonting jag får mycket ångest av är just framtiden just nu. Jag blir så rädd samtidgt som jag blir så lättad. Det finns ju någonting där ute som väntar på mig. och det finns någon som snart håller om mig. Hoppas jag. Jag blir så jävla frustrerad hela tiden för jag vet inte vad.

Jag vill få en diagnos på om jag bara har vanlig ångest och konsentrations svårigheter eller om det är något större. Jag vill må bra. Jag vill förstå för jag vet vem jag är, men nu vet jag inte längre vem jag är. Jag blir förvirrad.Jag vet att de har pratat nu om mig och bara mig. Jag ska få gå på en utredning. Snart. En utredning där de kanske får se vem jag faktiskt är. Men jag måste komma ihåg. Jag är inte min psykiska sjukdom jag är inte jag är inte den, jag är mycket mer än den. Det får jag inte glömma.