daydreamers

http://svtplay.se/t/149518/sherlock

Han sjunger så fint i mina öron, så jag vill aldrig sluta lyssna. Alla mina små youtubekillar har varit här, i min blixtförälskelse, sen blir de bara en i mängden. men just nu är han i min blixtförälskelse. Jag kan lyssna på honom i timmar utan att tröttna

Jag som trodde att detta år kanske skulle bli svårt, men jag visste ju inte vad jag skulle göra. Men jag är glad. Så glad att jag känner för att flyga runt och aldrig mer falla till marken igen. Är det såhär det känns att vara fri. Jag har helt plötsligt börjat digga nuet och alla utflyckter, börjat må riktigt jävla underbart bra. Samtidigt som den där lilla oron om att något kanske klackererar. Varför den nu då? Den är väll en del av det hela, utan den som kanske jag flyger för högt, kanske blir lite för full av mig själv och aldrig riktigt fattar vad som inte är lycka, För just nu vill jag bara trycka på pause, vänta ett tag och ta ett djupt andetag, hämta en glasburk och andas in känslan i burken och varje gång jag känner mig lite nere så kan jag då känna på känslan jag en gång hade. Burken med lycka

Utgång, middag hos farmor och farfar, filmtitt och massvis med kompisar, min helg har varit bra, har varit mycket trött men jag vill faktiskt väldigt mycket till skolan just nu, helt galet. Hur mycket man älskar att gå till skolan.

MUMS

true

Aldrig i mitt liv har jag varit såhär ofokuserad på allt, jag mår fan i mig riktigt jävla uselt. Fysiskt! Psykiskt har mycket rett ut sig men det finns saker jag fortfarande fajtas emot. Men jag saknar saker hela tiden och jag hatar hela tiden. Jag har alldeles för mycket hat inom mig nu. Jag är trött på att känna mig så liten och orutinerad. Jag känner mig som en mogen 12 åring och inte som en snart 20 åring. Jag är rädd, jag är vettskrämd! Jag hatar dessa planer om framtiden alla dessa jävla riktningar och alla vägar,stigar och genvägar. Vart ska jag börja vart ska jag ta vägen. Jag har ingen aning och det har inte du heller. Det är inte onormalt och känna sig så här i min ålder men det är frustrerande. Att endast sitta och gråta över sig själv och inte veta vad problemet är. Det ända jag vet är att jag är rädd och att jag är så fruktansvärt besviken på mig själv för att jag än idag skjuter undan mina framtidsplaner och idéer och kanske är det så att jag inte har några heller. Jag har dag ut och dag in tänk och tänkt på vad jag ska göra, vad jag ska bli och vad mitt hjärta och vad min hjärna säger. Men de säger mig ingenting. Inget mer än att jag ska gå dit jag vill och ingen får stoppa mig, men vart. Vart? Var? Med vem? Ensam? Jag är glad om jag blir glad av det jag gör. Jag är nöjd med mycket. Kanske ger detta inlägg endast en svag bild av allt som rör sig i mitt huvud och kanske känner ingen igen sig och kanske så pratar jag bara skit. Frustrerad som fan och helvete vad svårt allt ska vara inom mig. Det är krig och jag har Inge plan på hur bomberna ska falla eller var pistolen ska siktas. Jag kan i träffa mitten och jag kan heller ej droppa bomben. För jag är rädd! Jag är rädd för att jag faktiskt ska börja gå på helt egna ben. Att jag ska klara mig själv. Att jag också ska bli vuxen. Att jag en dag kommer stå ensam! Ensam är ordet, det som smärtar så mycket, Jag har så mycket människor runt mig men ändå så känns det fruktansvärt ensamt hela tiden. Det känns som om alla vet allting och jag vet inte ett skit om någonting. Jag är döttstrött på det! Jag orkar! Ska orka! Jag måste orka! Vad fan händer annars?

MOBIL

NEON DEMON

BRUSTABLETT

fuck min mage!!!!!!!

Det gör ont och det svider och ibland tror jag att allt har gått sönder i min hals men sen så kommer den fina citodonet till mig och då blir jag helt hög. Jag är glad över att jag iallefall har en så bra skola att jag länktar dit. Att jag är glad över att få vara med på teatern. Jag ska försöka pallra mig dit på tordag om halsen tillåter mig att vara med, hoppas på det :)

Det är rena knarket. Jag är så glad att jag har citodon, men det finns ju sjukt mycket som suger med det också. men just nu är det faktiskt min vän. Annars får jag så ont. Men det får lite morfinkänsla. Man blir trött, tung, lite svajig och det bästa av allt, den höjer smärtgränsen så att man inte längre behöver ödsla tid på att det ska göra så ont. Man kan väll säga som så att jag är lite loj, lite knark aktigt känns det. Fy fan, nu måste jag lägga mig ner!!

Settle down with me
Cover me up
Cuddle me in

Lie down with me
And hold me in your arms

And your heart's against my chest, your lips pressed in my neck
I'm falling for your eyes, but they don't know me yet
And with a feeling I'll forget, I'm in love now