daydreamers

Varför får jag sådan ångest ibland på kvällarna, varför sitter jag och skakar mig död. jag fattar inte grejen med att liksom inte må dåligt men må dåligt för ett tag, hallå, ångest, du är meningslös!!!!!!!!!!!!!

Nu sitter jag här och undrar varför jag gör alla dessa dumma grejer, varför jag tänker så mycket och varför jag helt plötsligt har slutat tro. Jag har en känsla innerst inne som är sann och jag har en känsla som tänker och som vet att jag vet det innerst inne, men det är svårt att få fram. Vissa personer träffar du för en dag och sen så finns dom inte mer, inte i ditt liv och inte i ditt huvud, men vissa människor fastnar förevigt och vissa fastnar för ett tag. Det är svårt att veta om man gör rätt val ibland och det är svårt att veta vad man känner. kärlek trodde jag skulle vara lätt, men kärlek är svårt, det är omtåligt och den kan gå sönder snabbt. Jag känner mig inte kär, men jag vet att på nått sätt så blir jag det förr eller senare. Jag träffa vissa människor och jag ger de en chans att visa vilka dom är för ett tag, men de är inte sig själva. Inte jag heller, eller jag försöker så gott det går men vissa känslor tar över. Blygheten och den där rädslan för att saker och ting nu kan bli komplicerade. Nummret som jag får i handen nästa morgon eller några minuter innan baren stänger kanske jag aldrig ringer, men om jag gör det så kan saker och ting förändras. Jag kan ibland skratta mig lycklig över singellivet samtidigt som jag nästa natt gråter över det. Men varför ska jag satsa på något jag inte vill satsa på och varför ska jag leta när jag känner att det får komma när det kommer. deja dit och dejta hit. Det är en process som är svår ibland. Såklart att folk kan vara de dom är från första början men det tar ändå ett tag att verkligen förstå att de faktiskt är sig själva på riktigt. Ibland tappar jag mig själv och ibland rinner allt ur sanden för det är så det är ibland. Det är lätt så! Att leta efter något men inte veta vad och att sedan ha hittat något man trot vart rätt fast som varit fel, och att sedan låta det rinna ut ur sanden. ingen ringer ingen smsar, ingen frågar om man borde ses. Ibland så fattar man ibland fattar man inte. Jag är inte kär, men jag vill bli. Men leta medvetet är nog ingen ide att göra, men leta omedvetet gör jag nog alltid. långt där bak i sinnet så vill ag hitta min sanna kärlek. Vem vill inte det?

Helt plötsligt så känns det lite mysko allting men jag gillar det och samtidigt så vet jag ingenting. Vad kommer egentligen hända? Det är svårt att veta. Jag känner både jajaja, och nej nej nej och kanske kanske kanske. Våga satsa gör jag ju så vad är felet, svaret kommer jag få imorgon.

OJ :O

just open your eyes, no don't be scared at all.

we'll jump out of aeroplanes and the lakes will break our fall,

no don't make a sound because i'll be with you the whole way down.

and i told you everything.

http://svtplay.se/t/149518/sherlock

Han sjunger så fint i mina öron, så jag vill aldrig sluta lyssna. Alla mina små youtubekillar har varit här, i min blixtförälskelse, sen blir de bara en i mängden. men just nu är han i min blixtförälskelse. Jag kan lyssna på honom i timmar utan att tröttna

Jag som trodde att detta år kanske skulle bli svårt, men jag visste ju inte vad jag skulle göra. Men jag är glad. Så glad att jag känner för att flyga runt och aldrig mer falla till marken igen. Är det såhär det känns att vara fri. Jag har helt plötsligt börjat digga nuet och alla utflyckter, börjat må riktigt jävla underbart bra. Samtidigt som den där lilla oron om att något kanske klackererar. Varför den nu då? Den är väll en del av det hela, utan den som kanske jag flyger för högt, kanske blir lite för full av mig själv och aldrig riktigt fattar vad som inte är lycka, För just nu vill jag bara trycka på pause, vänta ett tag och ta ett djupt andetag, hämta en glasburk och andas in känslan i burken och varje gång jag känner mig lite nere så kan jag då känna på känslan jag en gång hade. Burken med lycka

Utgång, middag hos farmor och farfar, filmtitt och massvis med kompisar, min helg har varit bra, har varit mycket trött men jag vill faktiskt väldigt mycket till skolan just nu, helt galet. Hur mycket man älskar att gå till skolan.

MUMS

true

Aldrig i mitt liv har jag varit såhär ofokuserad på allt, jag mår fan i mig riktigt jävla uselt. Fysiskt! Psykiskt har mycket rett ut sig men det finns saker jag fortfarande fajtas emot. Men jag saknar saker hela tiden och jag hatar hela tiden. Jag har alldeles för mycket hat inom mig nu. Jag är trött på att känna mig så liten och orutinerad. Jag känner mig som en mogen 12 åring och inte som en snart 20 åring. Jag är rädd, jag är vettskrämd! Jag hatar dessa planer om framtiden alla dessa jävla riktningar och alla vägar,stigar och genvägar. Vart ska jag börja vart ska jag ta vägen. Jag har ingen aning och det har inte du heller. Det är inte onormalt och känna sig så här i min ålder men det är frustrerande. Att endast sitta och gråta över sig själv och inte veta vad problemet är. Det ända jag vet är att jag är rädd och att jag är så fruktansvärt besviken på mig själv för att jag än idag skjuter undan mina framtidsplaner och idéer och kanske är det så att jag inte har några heller. Jag har dag ut och dag in tänk och tänkt på vad jag ska göra, vad jag ska bli och vad mitt hjärta och vad min hjärna säger. Men de säger mig ingenting. Inget mer än att jag ska gå dit jag vill och ingen får stoppa mig, men vart. Vart? Var? Med vem? Ensam? Jag är glad om jag blir glad av det jag gör. Jag är nöjd med mycket. Kanske ger detta inlägg endast en svag bild av allt som rör sig i mitt huvud och kanske känner ingen igen sig och kanske så pratar jag bara skit. Frustrerad som fan och helvete vad svårt allt ska vara inom mig. Det är krig och jag har Inge plan på hur bomberna ska falla eller var pistolen ska siktas. Jag kan i träffa mitten och jag kan heller ej droppa bomben. För jag är rädd! Jag är rädd för att jag faktiskt ska börja gå på helt egna ben. Att jag ska klara mig själv. Att jag också ska bli vuxen. Att jag en dag kommer stå ensam! Ensam är ordet, det som smärtar så mycket, Jag har så mycket människor runt mig men ändå så känns det fruktansvärt ensamt hela tiden. Det känns som om alla vet allting och jag vet inte ett skit om någonting. Jag är döttstrött på det! Jag orkar! Ska orka! Jag måste orka! Vad fan händer annars?