daydreamers

Jag heter felicia. Jag är 20 år gammal och jag bor fortfarande hemma. Pluggar teater och går i teatergrupp. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag har aldrig riktigt gått runt och frågat efter något heller. Jag har ingen låga. inget driv. Att man alltid ska ha det där förbannade målet i livet. Ibland önskar jag att jag bara fick ambition direkt, att jag bara hade den där magiska lågan: Men den finns inte, allt är medelmåtigt och allt är ibland askul och ibland skittråkigt. Jag har ingen lust att flytta utomlands och jag har ingen lust att söka mig en bra utbildning för tillfället. jag vet inte vad jag vill bli och jag vet inte vart jag ska söka jobb. Jag blir ibland en bitterfitta. Ja ibland önskar jag att jag vore död och ibland så tänker jag att: de är okej med okej, bara jag är lycklig. Jag känner mig som en riktigt slö människa. Ett jobb är inget jag prioriterar. Fan, att jag aldrig lär mig. 

Är jag en ovanlig människa i min ålder, är det bara jag som känner mig såhär vilsen och såhär oambitiös. Nej, de är ju inte de. Men nu börjar paniken komma över att mitt liv inte vill bli som jag tänkt mig. Folk flyttar utomland, har mkt plugg, gör saker de gillar, har flyttat hemifrån. OSV OSV OSV OSV. Jag är glad för att jag har min pojkvän som jag kan typ prata om att man knner sig hopplös ibland. Jag önskade dock ibland att både vi två kunde ha lite mer ambition. AMBITION. JÄVLA FAN VAD JAG HATAR DE ORDET. 

 

 

Just för tillfället så kan jag bara sitta här och lyssna på grannens skrikande barn.