daydreamers

Jag heter felicia. Jag är 20 år gammal och jag bor fortfarande hemma. Pluggar teater och går i teatergrupp. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag har aldrig riktigt gått runt och frågat efter något heller. Jag har ingen låga. inget driv. Att man alltid ska ha det där förbannade målet i livet. Ibland önskar jag att jag bara fick ambition direkt, att jag bara hade den där magiska lågan: Men den finns inte, allt är medelmåtigt och allt är ibland askul och ibland skittråkigt. Jag har ingen lust att flytta utomlands och jag har ingen lust att söka mig en bra utbildning för tillfället. jag vet inte vad jag vill bli och jag vet inte vart jag ska söka jobb. Jag blir ibland en bitterfitta. Ja ibland önskar jag att jag vore död och ibland så tänker jag att: de är okej med okej, bara jag är lycklig. Jag känner mig som en riktigt slö människa. Ett jobb är inget jag prioriterar. Fan, att jag aldrig lär mig. 

Är jag en ovanlig människa i min ålder, är det bara jag som känner mig såhär vilsen och såhär oambitiös. Nej, de är ju inte de. Men nu börjar paniken komma över att mitt liv inte vill bli som jag tänkt mig. Folk flyttar utomland, har mkt plugg, gör saker de gillar, har flyttat hemifrån. OSV OSV OSV OSV. Jag är glad för att jag har min pojkvän som jag kan typ prata om att man knner sig hopplös ibland. Jag önskade dock ibland att både vi två kunde ha lite mer ambition. AMBITION. JÄVLA FAN VAD JAG HATAR DE ORDET. 

 

 

Just för tillfället så kan jag bara sitta här och lyssna på grannens skrikande barn. 

Nej, vissa dagar är bara inte så bra. Jag får mig själv att må dåligt. jag tänker på allt som var då, jag är så glad att mitt nu är så mycket bättre. Jag gillar mitt liv och jag älskar mig själv. Jag är en ny människa och mycket har gjort de. Min vänner har ju alltid varit de stora, som jag har lärt mig mycket av. Alla har lärt mig olika saker. Sen så måste jag säga; att bli kär. att bli kär har gjort mig till en fruktansvärt stark människa. Okej, man kan inte vara helt jävla asglad hela tiden men för de mesta är jag glad. Jag mår bra.

Jag har länge suttit och tänkt på hur jävla mycket tid jag har kvar att leva. Om jag inte typ dör av en sjukdom eller i en olycka. Jag kan bli hundra år om jag är riktigt jävla hälsosam. Men nu är jag 18 år och det ända som faktiskt kommer upp i mitt huvud när jag tänker på det så är det ångest. Jag vill inte bli vuxen eller studerande. Jag vill bara vara barn för all framtid. Jag är kär i barnsliga saker och jag förstår inte hur jag, lilla jag, ska kunna gå ut helt trygg i den stora farliga världen. Vem är jag egentligen? Vem ska jag vända mig till när jag nu ställer mig dessa svåra frågor. Jag kan inte vända mig till någon förutom mig själv. Här sitter jag och vet att visst kan jag fråga dig som läser detta nu! Vad tycker du? Men i slutändan är det bara lilla jag kvar i den stora vågen av frågor. Min lillasyster säger: Varför går du aldrig ut dessa år är åren av ditt liv sen kommer allt bli skit tråkigt. Men hallå. Ska jag leva ut alla dessa år som lycklig och sedan bli otroligt grå. Hur kan det bli så. Jag vill ha kul och känna mig ung även fast jag är 50 bast.