daydreamers

Jag oroar mig stup i kvarten för saker och ting vilket också påverkar mina drömmar jag drömmar på natten. Jag tror nu att något hemskt ska hända inte vet jag vad och jag är så trött på att klanka ner på mig själv, att jag gör något dåligt hela tiden, att jag inte finns. Jag är trött på att alltid tro det värsta att hela tiden behöva lugna mig med värdelösa ursäkter om varför det där hemska inte kommer att ske. Ända sen barnsben har jag oroat mig, ända sen jag var så lite så. Ängslan av att lämnas ensam, för visst är det så att i slutändan är vi just ensamna och det spelar ingen roll hur många relationer vi har. Alla kan känna ensamhet, alla kan känna sig utanför och alla kan känna sig som om de ej passar in i formen, mängden eller normen. FOREVER ALONE. Nej, nu får jag inte sitta här och klaga hela dagen jag måste vilseleda minatankar och gå på promenad även fast jag helst av allt vill ligga i sängen och gråta.