daydreamers

Varför kan inte jag få bli lika kär i någon som bridget jones är i marc darcy. Jag är så himmla trött att endast kunna vara glad eller ledsen. Att få bli lite sådär kär i någon som gör att hela världen lyser i rosa. Jag var alltid kär när jag var mindre, alltid hemligt kär i folk, jag vågade aldrig ens prata med han. SPECIELLT HAN. Han kommer alltid vara en kille jag kommer ihåg som den jag föralltid är lite småkär i, jag kan fortfarande inte ens prata eller kolla honom i ögonen, från 4:an i mellanstadiet till den sista dagen i 9:an var det han. Det var alltid han jag gillade så mycket, jag var alltid glad när han var i närheten men jag gjorde inget större intryck på honom. Jag var så jävla blyg men mest rädd för att han inte skulle gilla mig, så jag drömmde bara om att han var min, fast han inte var det. I 6:an var vi på klassresa, den bästa resan i hela mitt liv, eller det var i alle fall det då, nu finns det bättre saker att göra. Jag var med på snurra flaskan och fick frågan, vem av killarna här inne skulle du helst vilja kyssa? Jag ville inte ens säga hans namn jag sa en annan killes namn, som jag i och för sig var lite småförtjust i. Men han var också så blyg att vi kunde knappt prata om det efteråt. Det liksom gick inte. Sen efter det så hade vi även andra frågor som sanning och konsekvens i den här snurra flaskan leken så jag fick sanning eller konsekvans och tjejena sa: säg konsekvens så får du kyssa honom. Men jag vågade inte.