daydreamers

Jag knner mig oftast utmattad, jag känner mig oftast otroligt hopplös. jag är så rädd att ramla ner och blir som ett skrynkligt russin som ligger i fosterställning och hyperventilerar. Jag är rdd för att aldrig mer få uppleva de jag upplevt och jag är så förbannat arg på mig själv för att jag är så jälva oambitiös. Jag gråter på kvällarna ibland utan andledning. Utan att egentligen veta, så tror jag ändå att de känns som om jag håller på att bli lämnad ensam, som att jag lämnas med så mycket tyngd i mitt hjärta, som jag inte vet vad jag ska göra med. jag känner någon slags press på mig, att jag ska vara duktig, att jag borde kommit någon vart vid de här laget, men de har jag inte. Jag är så rädd för att just han med stort h ska lämna mig, och min kompisar. Jag litar på folk runt omkring mig för mycket och jag bryr mig för mycket om andra som inte bryr sig tillbaka. Jag är rädd för att säga hur jag verkligen känner och när jag väl gör de så känns de ändå likadant efter ett tag igen, jag mår psykist dåligt får vecka till vecka och ibaldn kan jag inte hitta svaren och jag kan inte hitta de jag söker. Jag älskar mig själv men inte alltid de jag gör, jag är rädd. Rädd för att jag kanske kommer att ramla och snubbla över nått som jag inte vill snubbla över.