daydreamers

Jag är så dum mot mig själv. jag föraktar mig själv, jag gör illa min själ flera jävla gånger per dag. Jag vill bara släppa ut all min ilska och alla mina tårar men inget kommer. Jag går bara runt i något jävla mellanrum och känner ingenting. Bara massa meningslös ångest över saker och människor som troligt vis också är helt meningslös. Jag är rädd för att skada någon jag är rädd för att göra någon riktigt illa genom min egen existens. Jag vill bara slå till någon riktigt hårt, och bara försöka rista in i denna människas huvud att jag finns. Säg till mig att du älskar mig! Jag vet att folk älskar mig, men samtidigt så känner jag mig ibland så ensam, osynlig och djävligt vilsen. Snälla kan någon bara förklara för mig varför jag hela jävla tiden skriker till mig själv att du är fan oälskvärd. Ibland händer detta mig och ibland är jag på topp. Allt går i rasande takt och jag kan vara glad och helt förtvivlad flera gånger per dag. Jag orkar inte gå till psykologen igen, jag orkar inte gå samma jävla väg igen. Jag vill inte tro något annat, jag vill tro att allt kommer bli bra, att människor runt om mig vill väl, att jag ska kunna bli säker. Sen så kommer oron över att folk inte vill ha med mig att göra, ensamheten som väller över mig som en tsunami om dagarna. Ibland önskar jag att jag kunde flyga bort, bort från allt och alla. Flyga runt och få kontakt med andra som söker samma sak som jag. Trygghet med sig själv. Jag har ibland tänkt på hur det skulle vara att få träffa någon som mig, fast kille. En kille som tänker så som mig. Jag skickade mail med en tjej förra vintern på poeter.se om ensamhet och om mobbning. Vi pratade om mycket, om sådant som vi inte pratar om med andra, som vi har hållit inne med. Jag gillade henne, jag ville träffa henne, krama henne. Kanske t.o.m. kyssa henne på munnen och få känna hennes närhet. Detta sa jag aldrig till henne, hon slutade skicka meddelanden till mig och jag till henne. Hon skriver fint. Hon skriver underbart. Vem är du?