daydreamers

Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka till den där okyssta, ångerfulla, drömmande och filosoferande tonårsflicka jag en gång var. Men nu saknar jag henne. Jag saknar de stunder av längtan som jag inte längre har. Jag saknar inte lika mycket, men jag vill ha mindre. Jag är nöjd med mycket lite, men ibland blir det för mycket. Jag vill inte längre hoppas på att saker ska gå bra och jag orkar inte längre trycka undan sanningen från mina ögon och öron och jag orkar inte längre lägga mig ner och gråta för att jag är klar nu. Jag tänker fan inte bry mig mer, för jag vill inte det. Jag vill inte bry mig längre om vad som kommer att hända jag vill föralltid tänka; det löser sig. Men kommer det göra det, kommer saker och ting inom mig lösa sig. Kommer jag bli bestående. Jag saknar att få sakna kärleken kärlek, den där kära känslan. Jag vill bli kär, och jag vill ha det fint. Jag vill se och höra och röra vid människor för att jag vill känna på riktigt och inte bara för att jag saknar närhet. Jag kommer inte längre att sitta där och hoppas på att han den där rätte kommer, för han kommer inte om jag inte gör något, jag vill inte ha honom här ännu. Jag vill inte det. Jag vill ha mig själv, jag vill ha mig och bara mig tillbaka. Vilken synd lusten är. Vilken synd! Jag kan ibland om jag är riktigt dum nästan glömma allt för en kyss. Men inte längre! För jag vill inte lämna mig till lusten som ändå inte leder till något.