bara för att?

Jag har alltid varit det första barnet, den stora flickan, storasyster, först bland barn barnen , först bland barnen i föräldrarnas kompis kretsar, de sa alltid hur söt och gullig jag var. Jag ville bli stor när jag var liten. Jag gillade inte när folk var omogna, när folk var dumma. Jag ville vara för mig själv. Ville gå ut på lubben dricka öl, ha pojkvän, ha storebror, ligga runt. Altt det där som bara vuxna fick göra. Men nu är jag väl är stor när jag väl är vuxen så känner jag mig så liten. Ibland så liten att jag till och med försvinner. Det känns som om jag är 6 år igen och inte vet något om kärlek, vänskap, samhället eller något av världen. Det känns som om jag är helt inlåst i mig själv. Inget finns längre, ingeting betyder. Allting bara försvinner under mina fötter och allting blir bara fel. Du vet vad jag talar om du vet hur det är. Jag har en så stor fruktan för framtiden ovh jag ser verkligen inte fram emot allt som har med vidareutbildning att göra. Ibland vill jag bara sätta mig i mitt fönster ta fram en öl och ett sort ciggpaket och bara känna mig värdelös. Sitta där och gråta över mitt miserabla liv. Meningen med livet finn inte. Jag vet det, det finns ingen mening, därför måste alla skapa sig en egen version av livet. Livet för dom. Ta en dag i taget och var spontan. Skit i vad du mpste göra. Lev livet! Men hur!? Kärlek, kärlek är det ända sättet som funkar. Bli fullständig förälskad, förälskad i någon som älskar en tillbaka. Men vem? Jag spelar om och om igen filmer i mitt huvud om hur jag ska gå till väga, men bara jag sen ser killen så blir jag ju fullständigt livrädd. Jag är oftast rädd. Jag är oftast livrädd för allt. Jag tänker hela tiden "tänk om?", varför gjorde jag så?, hur ska det gå till?, alla jävla frågot på en gång. Jasg tänker för mycket. Det vet alla om, lite mer down to earth skulle killen vara än vad jag är flr jag flyger konstant runt i universums jävla avgrund. Vad händer egentligen med allt. Jag blir så förvirrad. varför kan man inte stoppa tiden, den går alldeles för snabbt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0