daydreamers

Alla har vi våra små problem och alla har sina nerver och sin oro. Alla känner så någon gång. Men det spelar ingen roll. Ensamheten inom mig blir ibland så stor. Ångesten över något jag inte vet om. Jag vill inte söka jobb. Jag vill inte, jag skulle vilja gå tillbaka till skolan bara för att ha en syselsättning och ett helt OKEJ liv. Men det funkar inte så. Nu i veckan kommer jag iallefall ha saker att göra. Och jag kommer att ha det kul. Med mina älskade vänner. Jag har saknat att få vara med alla samtidigt.

När jag tänker på mina problem så finns det alltid någon i världen som har det sämre, som mår sämre. Det finns människor som har det tusen gånger värre och jag, jag har bara LITE ÅNGEST. Ångesten dödar mig. ibland kan jag bara helt plötsligt få ångest. Jag har slutat pratat med min psykolog. Har ju inte behövt henne under den tiden då hon var inlagd på sjukhus för brutna ben. Men det tog upp till 3 månader. Och under dessa månader hade jag behövt henne, men nu. Nej, kanske lite vägvisning i livet. Kanske en klapp på axeln och en snäll blick. Ett utredande som äntligen skulle få sitt slut. Men jag orkar inte. Jag vill inte börja om. Ångesten kommer och ångesten går. Och så kommer det alltid att vara. Jag får leva med att jag har den. Alla får lite ångest ibland. Jag gör mig sjukare än vad jag egentligen är och jag tycker synd om mig själv. Det är inget bra. Det gör mig bara sämre.