daydreamers

Jag vet inte riktigt men jag känner mig väldigt upp och ner hela tiden, Jag gråter och skrattar, blir sur och sen blir jag jättekonstig. Jag blir liksom aldrig riktigt nöjd och just nu är jag i en fas då jag verkligen försöker hitta mig själv. Jag vet vem jag är men samtidigt har jag egentligen aldrig listat ut så jäkla mycket. Jag har varit så rädd för det. Jag är rädd för att falla och jag är rädd för att klättra. Jag vill inte veta av det. Jag skulle verkligen behöva en stor förändring i mitt liv och speciellt en ny start. Snart går jag ut gymnasiet, jag tar studenten, och detta skrämmer mig men får mig ändå att må bra. Jag har hela livet framför mina fötter. Jag kan ärligt talat känna mig hur fri som helst. Men jag mår jätte konstigt. Jag funderar hur mycket som helst på kärleken, vänskapen, samhället och allt runt om det. Hela universum. Jag är så liten. Jag är så jäkla liten att det känns som om jag ibland försvinner. Som om jag ibland inte vet vem jag är längre. Jag försöker stå upp för mig själv när det blir svårt i mitt huvud. Men jag kan ibland inte änns stå emot mig själv. Det kommer, men när, NÄR KOMMER DEN DÄR KÄNSLAN AV FRIHET. När kommer jag att förstå att livet inte är som jag tänkt mig. Livet förändras, ingenting finns till 100 %. Inget i hela livet finns där du är och du kommer ibland bli 100% ensam, hundra procent bara dig. Jag tror faktiskt att jag är lycklig ibland fast jag inte fattar det. Ibland blir jag så negativ att jag bara vill stänga in mig själv. Jag gillar att bara krypa ner i sängen och se en sorlig film och gråta lite. Ibland känner jag mig mycket bättre efter det. Ibland så känns det bara som om allt bara stannar upp, som om ingenting går runt. Jag har nog aldrig riktigt velat släppa taget, jag har liksom någon slags spärr och det är så läskigt att släppa taget.

Jag vill ibland hitta killen i mitt liv men ibland så vill jag inte ha en tvåsamhet, jag är rädd för problem jag vill bara ha det där fina vackra, det där som man bara kan inbilla sig ibland.