daydreamers

Jag kommer ihåg de månaderna för två år sen då jag knappt ville gå ut för att jag var så rädd, då jag var rädd för att bli skadad både inåt och utåt, då jag var rädd att världen skulle gå under, då jag var rädd för att jag var rädd och då saker och ting verkade mystiskt konstiga. Alla dessa panikattacker, alla dessa gråtfloder, alla jävla samtal med både familjen och psykolog, jag är som ny nu. Jag är fortfarande rädd men inte alls på samma sätt. Jag vet hur jag ska handskas med problemen och jag har fått så mycket olika tips och hjälp. Jag har lärt mig att inte sluta med det jag gör vanligtvis, att fortsätta som vanligt med livet även fast allt är piss, sluta inte tro på dig själv. Det är så svårt att tro att man klarar saker men du byggs upp varje gång du klarar något. Gråt ut för fan, låt dig känna. Det har jag lärt mig mycket under åren att tillåta sig själv att vara ledsen när man är ledsen och tillåta sig själv att vara glad och tillåta sig själv av få vara som man är, du är din värsta fiende oftast. Det är du som kan göra något åt saken. Jag har aldrig skadat mig själv eller velat dö, men jag har varit mycket ledsen. Ångerfull och rädd. Paranoid och jävligt sjuka tankar, tankar som jag ibland kan ha en idag. Men de psykologer jag träffade tyckte inte att det var så illa just p.g.a. Att jag gjorde allt jag hade ångest över även fast jag fick attacker. Jag ville in på psyk jag vill in dit så fort som möjligt, men Ingen ville släppa in mig dit. Ingen... Du kommer bara må sämre av det, ja jo kanske, men just då ville jag in. I den stunden just den morgonen. Jag är öppen med känslor. Jag gråter öppet för mamma när jag är ledsen, jag skriker ut, nu måste du hjälpa mig för jag känner att jag håller på att dö inifrån. Men nu vet jag att saker och ting kommer och det går. Jag lär mig och blir säkrare för varje dag. Jag klarar det här, jag är bra.