daydreamers

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, men jag gråter nästan hela tiden nu förtiden. Det är inte så att jag gråter varje dag men väldigt ofta, och egentligen är det inte så att jag är vidare ledsen. Visst, jag är orolig för saker och ting och ibland kan jag bli väldigt rädd. Men jag är inte deprimerad på det sättet. Jag är bara lite melankolisk för tillfället. Jag vill verkligen ha något att göra. Jag vill ha ett jobb och jag vill så himla gärna komma in på universitetet i vår. Jag är riktigt slut på att vara hemma och på Torsdag kommer brevet som jag har väntat på och jag håller nästan på att dölite. Det känns som om de 3 första dagarna kommer gå riktigt långsamt, men jag vill verkligen komma in någonstans, jag vill verkligen det. Jag gråter och gråter för ingenting, jag gråter i timmar och dagar och jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att saker ska hända och jag är rädd för att bli ensam. Jag är inte riktigt redo för någonting just nu. Jag är bara väldigt sliten. Mitt i tu. Jag vet inte riktigt vad jag vill att framtiden ska bära mig, jag är rädd för att jag inte ska bli något och jag hatar när folk skämtar om det. Men det är så det är, många jag känner är också arbetslösa, jag hör hela tiden folk som kämpar för att få jobb och jag vill ha jobb. Nu har jag bara hamnat på eftersjälken