daydreamers

Det går inte att stå emot när tårarna rinner ner för ansiktet. De kommer ibland, då och då. Vissa grejer som man gråter av är inte en själv. Jag grät nu när jag såg glee. Jag gråter när folk dör i filmer, jag måste alltid kolla extramatrialet för att se om de lever på riktigt. Jag gråter när jag ser bilder på folk som jag känner men inte finns mer. Jag gråter när jag är glad, ledsen eller bara jävligt pmsig. Jag är så sjukt känslosam just nu så jag gråter ibland om någon säger till mig eller bara ryter till. Om jag hör någon bråka så måste jag nästan gå  bort  för att jag tycker att det är så jobbigt. Jag tror alltid att allt är mitt fel. Jag vill alltid göra det bra igen, även fast jag inte riktigt försöker. Men jag vill. Jag vill egentligen göra mycket mer än vad jag gör men jag vill samtidigt bara försvinna för att det är så lätt att bara leka osynlig för ett tag. Jag blir rädd för så mycket och jag vill alltid lägga mig ner och gråta då .men jag måste alltid knipa igen munnen och mina ögon för att sluta eller försöka stoppa det som håller på att hända. För jag kan inte bryta ihop utan anledning. Då är man konstig och då får man uppmärksamhet på fel sätt. Jag börjar gråta för ingenting. Jag skulle kunna börja gråta om någon sa till mig att göra det. Ibland är det bra att rensa tårarna och bara sitta och gråta i någon timme och sedan gå ut och sluta tänka på det. Eller iallefall försöka. Men varför låsas vi vara glada när vi egentligen är ledsna och arga. Varför vågar inte vi visa. Varför s'ger vi att allt är bra. Jag har nästan slutat med det. Jag säger att det är okej för då ljuger jag inte helt.