daydreamers

Jag vill inte vara kvar när hösten kommer jag vill inte vara kvar när vintern kommer jag vill inte vara kvar när våren kommer jag vill inte vara här. Jag vill vara där man inte behöver den här jävla pressen på sig att allt i livet ska vara så jävla bra. Jag vill bara bort. Jag vill inget hellre än att åka iävg långt långt bort och bara slappna av och uppleva något som jag aldrig har upplevt. Jag vill ut i djungeln och titta på djur eller bara åka till en öde ö och sitta på stranden och kolla mot horisonten. känna att man blir riktigt varm och känna den där härligt fuktiga kännslan. Ibland så önskar jag verkligen att jag var med i filmen jag spelar i mitt huvud. Jag skulle villja känna att man måste kämpa för sitt liv jag vill känna kraften av att vilja vara. Jag tycker inte skolan är något man kan kämpa för sitt liv. Vissa saker är onödiga och jag vet jag måste lära mig dom sakerna för att jag ska kunna gå vidare i livet och få en bra utbildning. Men om jag nu gör dom där sakerna så, känns det inget efteråt. Jag tänker bara på att det kommer komma flera saker i utbildningen jag måste lösa som jag senare inte kommer ihåg ändå. Ibland så undrar mamma och pappa vad jag vill göra med mitt liv och vad jag vill bli och hur ska jag komma dit. jag vill inte höra framtiden jag vill inte ha den här jag vill inte. Jag säger hela tiden att jag är rädd för framtiden och att jag inte vill ha den . Varje gång någon börjar prata om framtiden så blir jag så rädd.

Min 18: års dag börjar närma sig med stormsteg men jag vill inte vara 18. Varenda jävles dröm om att bli 18. Men inte jag, jag vill inte vara 18. Jag vill vara yngre, jag vill aldrig växa upp och bli en mogen vuxen. Jag bryr mig inte om att man får gå ut på krogen, Jag bryr mig inte om körkort. Det ända som är bra är att man får bestämma själv. OM ALLT.
Om jag ska berätta sanningen så lyder den så här. Jag är fortfarnde rädd för att stanna ensam hemma på kvällarna. Jag Är fortfarnade rädd för att vara ute sent. Jag är rädd för mörkret och varje gång jag går på stan så har jag full uppsikt över vad som händer. Ibland så länktar jag så mycket efter mamma eller pappa när jag är borta. Ibland så biter jag ihop men ibland så vill jag bara krama dom. Även fast föräldrar kan vara jävligt jobbiga och a pain in the as så kommer man alltid älska mamma och pappa.
Ibland så blir jag så glad över att jag snart ska flytta hemifrån men ibland så blir jag så rädd.

Jag blir så jävla arg på mig själv...

Nu nÄr vuxen livet är så nära så vill jag bara ha allt som jag inte gjort gjort och det som jag någon gång gjort dåligt ogjort. Det känns som om det börjar bli försent snart.

Jag vill bara bort och tänka över vad man vill.
Jag vill förstå meningen med livet och jag vill förstå
andra runt omkring mig. Men ibland så förstår jag mig inte på någon
Jag saknar mycket. Varför ska det vara så här...