daydreamers

Jag kan aldrig glömma den där känslan man fick när man var liten. Den där känslan av lycka, när man var lycklig. Känslan av oro när man blev osams. Vissa dagar då var livet piss då också men det ordnade alltid upp sig och den lättnads känslan var så underbar. Jag vill ha den tillbaka, Jag vill känna mig sådär lätt igen jag vill känna den där "Jag behöver inte bry mig om nästan någonting kännslan". Bara vara allmant barnslig, bara kunna sitta och inte göra någonting som måste ha en betydelse. Jag tycker bara att allt är så stressigt. At man måste ha gjort ditten och datten och man ska ha den grejen och det där sakerna. Men jag orkar inte bry mig ibland. Jag vill bara vara sådär liten och nyfiken. Lika stark och nu när jag tänker tillbaka på tiden som gått så känner jag att varför gjorde jag inte såhär eller sådär istället. Varför var jag tvungen att bry mig om det där kommentarerna som man kunnde få. Jag fattar nu varför det blev som det blev och jag önskar att jag hade insett för 5 eller 6 år sen att jag var tvungen att kämpa. Men alla bara förändras och det känns som om jag är den vanliga gammla jaget som har förändrats men inte sädär att jag inte känner igen mig. Varför kunnde man inte få stanna kvar i en mindre ålder och bara vara där. Jag tänker alltid för mycket på saker och ting och det slutar alltid med att jag får en bra eller en dålig kännsla. Jag kommer ihåg kännslan jag hade i sjuan. Jga kommer ihåg att jag såg flera snygga killar och jag dagdrömmde om dom hela tiden. Jag dansade runt i mitt rum och bara kännde känslan av kärlek. Eller i mellanstadiet då jag såg en kille i klassen som bara var så söt och gullig och jag visste att jag skulle aldrig får vara den tjejen i hans liv. Visst vi var för små för par grejen men ändå jag ville bara kyssa honom på munne och säga att jag tyckte om honom. Jag ville bara få krama honom. På diskon och så så var detaldrig så att jag frågade honom om han ville dansa, jag var så blyg. Jag dansade alltid men "nördarna" eller nån som såg snäll ut. Haha jag vet inte varför men jag gick alltid bara fröm till dom som såg snälla ut ja fattar inte varför nu. Jag vågade inte dansa med någon det första året i mellanstadiet. Jag och min kompis var nya och hon fick alltid killar, redan första dag så fick hon 3 killar på raken hon valde en kille som hon tyckte var snygg men hon brydde sig inte om honom. Jag var alltid den där tjejen som bara stog där och förmedlade medelanden mellan olika killar och henne somm en jävla uggla från harry potter. Jag kommer ihåg när jag började då var det en kille som hete Carl-Johan. Jag kommer ihåg den gången då vi skulle skulle spela upp en pjäs som vi hade kommit på och vi ville att någon skulle filma och han var helt jävkla hysteriskt. Vi måste ha någon som filmar. Och nr jag sa att mamma skulle spela in så blev han så glad att han kramade mig jätte hårt och senan så tog han sina händer mot min kind och bara skrek "Vad bar det är jätte bra. Fan vad bra" eller något i den stiln och jag blev elt varm och röd för jag tyckte typ att han var den snyggaste killen i hela skolan och jag höll på att dö. Det gjorde min dag. Jag saknade den där kärleken man kännde för vissa killar när man var liten nu är det likso het annorlunda på nått sätt. Saknar tiden och samtidigt så skanr jag den men jag vara kvar här. I nuet. Men det finns dagar då jag bara längtar efter att få vara liten igen .

Vilken lång text men jag kännde att jag ville skriva lite