daydreamers

Det jag hatar så sjukt mycket med mig själv är att denna ångest jag har hela tiden för allt gör mig galen. Om jag har ångest blir allt fel och jag mår bara piss. Om jag inte har ångest så får jag sen ångest för att jag tycker att det är konstigt att jag inte har ångest. Denna nervositet jag har ibland går inte att beskriva. Det känns ibland som man håller på att svimma. Jag hatar att få ångest varenda jävla gång någonting nytt händer. Jag blir liksom spidad men ändå så får jag ångest p.g.a. att jag får för mig i huvet att det som jag ska göra ska gå åt helvete. Jag känner ibland på mig att jag kommer faila på detta, jag kommer att få en utskällning alla kommer hata mig, hon kommer bli arg på mig, jag kommer dö om ja gör så här och så här och om jag inte gör så här och så här kommer jag ändå dö- Ingen överlever. Jag känner en känsla av aggrisivitet och ångest på samma gång. Jag vill inte bli orolig och börja gråta och länkta hem bara fför att jag har problem med att ta ställning till vissa saker och att jag är välldigt orolig och nevös för nya grejer. Jag blir så otrorligt sur på mig själv och jag liksom sitter i en gropp och jag vet inte vad jag ska göra- Jag mår så sjukt dåligt hela tiden och jag vill inget annat än att få någonting som gör mig lugn. Mamma vill att jag ska gå i terapi men jag är rädd för att allt kommer bli på riktigt då. Känns som om det är något fel på mig. Jag vill gå men ändå inte. Jag känner bara att jag är så känslig nu för tiden jag kan inte göra någonting utan att börja gråta. Allt får mig att gråta. Allt. Mamma och pappa kan knappt säga till mig på skarpen utan att jag smyger in på toaletten och gråter en skvätt. Va fan händer. JAG ÖNSKAR MIG BARA LITE ORD SOM JAG KAN SÄTTA PÅ SAKER. JAG SAKNAR IBLAND VERKLIGHETEN