daydreamers

Jag är rädd för att leva livet ibland. Ibland så vill jag inte att framtiden ska gå. Gå bort. Bort framåt.Framåt måste ju allt gå men nu så är livet och självständig och vuxen så nära. Nära till verklighet. Verkligheten är läskig. Läskigt tyckte jag att det var när jag var liten, då visste jag inte om jag skulle ha någon framtid jag vill inte ha den då och alla mina tankar bara virar runt och förvirrar mig och mina själar. Själarna i min kropp. VAD PRATAR JAG OM EGENTLIGEN.DET VET JAG INTE. Jag är rädd samtidigt som jag vill prova men ibland så vill jag inte känna på framtiden och jag vill inte ta på det där nära stupet och jag vill bara kravla mig upp på människan som ska släppa ner mig i stupet och gripas av panik.